Företagets blå på papper, skärm och skylt

I en Pantoneguide står de flesta färger två gånger. Samma nummer, men den ena rutan har ett C efter sig och den andra ett U. Bläcket är detsamma, det är papperet som skiljer: C står för bestruket papper, U för obestruket. På det obestrukna sugs färgen in i fibrerna, och den blå som var klar och mättad på sidan bredvid ser plötsligt dovare ut, nästan grå i kanterna.

Det är en liten detalj, men den förklarar en stor del av det som brukar gå fel när ett företag ska ha samma blå överallt. Färgen finns inte som en enda sak. Den finns som ett sätt att blanda ljus på en skärm, ett sätt att blanda bläck på papper och ett sätt att tillverka plastfolie eller lack. Varje sådant sätt har sina egna gränser för vad som går att återge.

Den som har beställt visitkort efter att ha valt färg på skärmen vet hur det kan kännas att öppna kartongen. Ingenting är fel, tryckeriet har gjort sitt jobb, och ändå är det inte riktigt den färgen.

Blått som bara finns på skärmen

Skälet ligger i hur skärmen och papperet skapar färg. En skärm bygger den av rött, grönt och blått ljus som lyser rakt mot ögat. Ju mer ljus, desto ljusare blir det, och längst ut i registret finns blåtoner som är nästan självlysande. Papper fungerar tvärtom. Där är det rummets ljus som studsar mot ytan, och varje lager bläck tar bort en del av det. Cyan, magenta, gult och svart kan bara subtrahera, aldrig lägga till.

Följden är att en del av de blå som ser bäst ut på en mobilskärm helt enkelt saknas i fyrfärgstrycket. De ligger utanför det tryckaren kallar färgrymden. Det gäller i synnerhet de klara, lite elektriska blå som många teknik- och tjänsteföretag gärna väljer, eftersom de ser moderna ut i en presentation. Trycks de i CMYK blir de mattare, och ingen inställning i tryckpressen kan rädda det. Om just ett visst företags blå hör till dem går däremot sällan att avgöra på skärmen. En mörk marinblå kan klara övergången nästan oförändrad, medan en ljus turkos som såg harmlös ut tappar mer än någon räknat med. Det är en fråga för ett provtryck snarare än för en bedömning vid skrivbordet.

Visar provtrycket att färgen inte räcker till finns två vanliga vägar ut. Den ena är att trycka med en dekorfärg, alltså ett färdigblandat bläck som matchar en Pantonereferens. Det ger en mer exakt och mättad ton men kostar mer i små upplagor. Den andra är att acceptera att trycket får en egen version av blått och se till att den är vald med avsikt, i stället för att bli vad konverteringen råkar ge. Vilken väg som är rimlig beror mest på hur mycket som trycks och hur ofta; ett företag som skickar ut några hundra broschyrer om året har andra förutsättningar än ett som trycker förpackningar i tiotusental.

Skärmarna är inte heller eniga sinsemellan. En nyare telefon visar ofta ett bredare färgregister än en äldre kontorsskärm, och ljusstyrka, nattläge och automatisk färgjustering flyttar tonen ytterligare. Den blå på hemsidan är därför ett intervall snarare än en punkt, redan innan färgen har lämnat skärmen.

Skylten lägger till ett tredje problem. En fasadskylt i folierad aluminium använder folie från en tillverkares sortiment, med egna kulörer som sällan har en exakt motsvarighet i Pantone. En ljusskylt med bakbelyst akryl visar färgen genom ljus igen, närmare en skärm än ett papper, och ser olika ut i dagsljus och i mörker. Målade ytor anges i Sverige ofta med NCS-koder, som är ännu ett eget system. Det blir fyra eller fem färgangivelser för en och samma logotyp, och någon av dem måste få vara den som de andra jämförs med.

Den version de andra rättar sig efter

Valet av utgångspunkt är svårare än det ser ut. Rent tekniskt finns ett argument för att börja i det smalare registret, alltså trycket eller folien: de flesta blå som går att trycka går också att visa på en skärm, medan det omvända inte gäller. En färg som väljs där kan återges ungefär likadant överallt. Priset är att skärmversionen aldrig får använda den klara blå som skärmen faktiskt klarar. För en webbshop som knappt trycker något kan det betyda att ge upp sin starkaste version för att skydda en som sällan syns. En byggfirma med bilar, arbetskläder och fasadskyltar gör en helt annan kalkyl, eftersom det är där folk ser den.

Lämnas frågan öppen avgörs den ändå, bara inte av företaget. Skyltmakaren väljer den folie i sortimentet som ligger närmast, tryckeriet låter sin standardprofil räkna om färgen, och den som gör en annons i sista minuten hämtar värdet från logotypen på hemsidan. Efter några år finns det sex blå i omlopp, och ingen kan säga vilken som var först.

En hållbar grafisk profil anger därför inte bara en färg utan en familj av värden. Ett hexvärde och RGB för skärm, CMYK för fyrfärgstryck, en Pantone för dekortryck med både C och U angivet, gärna en NCS-kod för målning och en rekommenderad folie för skyltar. Viktigare än själva siffrorna är att någon har tittat på dem bredvid varandra, på riktigt material, och godkänt att de upplevs som samma färg. En skärmbild av en skylt säger väldigt lite. Ett tryckprov hållet bredvid en folieprovbit i dagsljus säger mycket.

För webbshoppar blir det särskilt tydligt, eftersom varumärket där syns i så många lager samtidigt: knappar och länkar på sajten, produktbilder, förpackningen som kunden öppnar, följesedeln och kanske en tryckt inlaga med rabattkod. När profil, foto och butik tas fram i samma projekt, vilket ofta är fallet när Rawdesigns bygger e-handel i Norrköping och på andra håll, går färgfrågan att lösa i början i stället för att upptäckas när den första leveransen packas upp. En blå knapp som ser annorlunda ut än kartongen den leder till är en liten sak, men det är den sortens liten sak som får en butik att kännas lite mindre sammanhållen.

Produktfotot har en egen variant av samma problem. Om en blå tröja eller förpackning fotograferas i fel ljus och inte färgkorrigeras, får kunden hem något annat än hon såg på skärmen. Då är det inte längre en profilfråga utan en returfråga. Det talar för att låta samma team ansvara för både kameran och färgvärdena, eller åtminstone för att fotografen får profilens färgreferenser innan fotodagen och inte efter.

Hur exakt behöver det då vara? Svaret beror på var färgerna möts. Ögat är förvånansvärt förlåtande när två versioner inte syns samtidigt; den som ser skylten på morgonen och hemsidan på kvällen jämför sällan på riktigt. Men när en broschyr läggs på disken under en ljusskylt, eller en kartong står bredvid en skärm på en mässa, märks skillnaderna direkt. Det är de ställena, där två versioner hamnar i samma synfält, som är värda mest möda.

Resten kan få vara nära nog. Exakt var gränsen för nära nog går är svårare att ange i förväg än det låter. Samma provbit kan godkännas vid ett fönster och underkännas under lysrören i en butik, och två personer som står bredvid varandra ser inte alltid samma skillnad. Det är ett skäl att göra jämförelsen på platsen där färgerna faktiskt ska mötas, vid disken eller i montern, och inte i ett mötesrum med persiennerna nere.

➤